Filmrecension,  Serierecension,  Wrap Up

Vad jag har sett sedan vi senast hördes

Fyra månader sedan jag berättade att jag skulle komma tillbaka. Två månader sedan mitt senaste inlägg. Det kryper i mina fingrar, men motivationen att faktiskt samla mina tankar på ett ställe finns inte (riktigt) där.

Men jag ser på alldeles för mycket bra (och mindre bra) serier och filmer för att inte dela med mig om mina tankar. Delning ger mig validering. Så nu är jag här igen, med fingrarna på tangenterna och en mer-än-skev motivation.

Jag tänkte att vi, igen, kunde börja simpelt med att ta upp vad jag har sett sedan vi senast hördes. Min sommar bestod mest av läsande, oväntat nog, men på den senaste tiden har jag långsamt tagit mig tillbaka till serier och filmer igen (all cred till att jag totalförälskat mig i en filmnörd till kille).

Så, nedanför följer vad jag sett från juli till nu. Ish.

Julie and the Phantoms

2020, Madison Reyes, Charlie Gillespie, Netflix
”Julie is a teenage girl who finds her passion for music and life with the help of a high -concept band of teen boys (The Phantoms) who have been dead for 25 years. Julie, in turn, helps them become the band they were never able to be.”

Kenny Ortega var min barndom. Jag andades High School Musical. Vad jag inte hade förväntat mig, det var att Kenny Ortega även skulle vara en stor del av mitt vuxna(re) liv. High School Musical The Musical The Series, och nu Julie and the Phantoms. Jag hade ingen aning om vad denna serie handlade om, allt jag visste var att Kenny Ortega stod bakom den. (Så förstå min chock när spöken dök upp. Spöken?! En kan dock diskutera över huruvida titeln borde varit en hint för mig). Det var allt som spelade roll.

Det är en barnserie, jag är absolut inte publiken serien riktar sig till, men det är något med Julie and the Phantoms. Charm? Musikalitet? Det är i alla fall något som gör det omöjligt att sluta kolla efter en börjat se det första avsnittet. (Lovar att det inte bara är kärleksberättelsen mellan en levande och en död som lockar mig. I alla fall inte helt och hållet). Musiken är riktigt, riktigt bra och jag uppskattar hur serien inkluderar det övernaturliga utan att göra det alldeles-för-barnsligt eller alienerande.

Mitt liv är rikare efter att ha sett Julie and the Phantoms, for sure.

★★★★

The Duchess

2020, Katherine Ryan, Netflix
”A single mom tries to raise her daughter in London while wondering if she should have another kid.”

När jag först såg trailern till The Duchess tänkte jag att det skulle bli After Life, fast med en kvinnlig huvudkaraktär. Detta är först och främst en väldigt orättvis inställning att gå in med, eftersom att After Life är en av mina absoluta favoritserier. Det fanns ingen chans att serien skulle klara av att leva upp till dessa höga krav. Men jag märkte även ganska snabbt att detta inte var vad The Duchess var.

The Duchess är en rolig serie, och jag älskar att det är en serie om en stark, modern matriark, men den tar sig tyvärr inte hela vägen. Det är något som saknas, och jag skulle gissa på att det är hjärta. Katherine Ryan spelar en karaktär som stänger ute allt och alla förutom sin dotter, och det resulterar i att en som tittare känner sig lite utanför.

The Duchess har mycket potential som inte används, men jag skulle ändå kalla det en serie värd att se.

★★★

In the Tall Grass, dir. Vincenzo Natali

Jag har sett skräck!

In the Tall Grass (2019) ★★★½
Hush (2016) ★★½
Don’t Breathe (2016) ★★★
Sinister (2012) ★★★
The Thing (2011) ★★

Det här är egentligen helt sjukt, men jag har sett skräck. En genre jag aldrig trodde var för mig, en genre jag har undvikit att se på i tjugotvå år. Nu, på bara några veckor, har jag sett fem skräckfilmer. Fem skräckfilmer. Läs det igen. Fem, skräckfilmer. Skräckfilmer. Fem.

In the Tall Grass var en positiv överraskning. Antagligen inte för pojkvännen, som inte alls tyckte om den, men för mitt Stephen King-bultande hjärta klickade detta. Tillräckligt obehagligt, lagom tillfredställande, nödvändigt skevt.

Hush och Don’t Breathe var likgiltiga i mitt huvud. En film om en döv tjej fast i ett hus med en seriemördare utanför, en film om två karaktärer som behövde vara tysta inlåsta i ett hus. Båda var väldigt obehagliga, men Don’t Breathe drar för mig det längsta strået.

Sinister var inte min typ av skräckfilm. Jag har lärt mig att jag föredrar psykologisk skräck. Något som mer vandrar på gränsen till thriller, med en twist. (Läs: Stephen King och Alex Garland). Det var absolut en bra film, men ingenting för mig. The Thing var bara överlag en dålig film. Ett porträtt av min stereotypiska syn på skräck som genre.

Feel the Beat, dir. Elissa Down

Netflix Originals

Jack Whitehall: I’m Only Joking (2020) ★★★★
The Kissing Booth 2 (2020) ★★★½
The Sleepover (2020) ★★★
Feel the Beat (2020) ★★★½
Work It (2020) ★★★
The Wrong Missy (2020) ★★★½

Jag älskar Netflix Originals. Det har nästan blivit ett karaktärsdrag hos mig. Alla utstrålar en liknande energi, och det är väldigt lättillgängligt (på det annars, enligt mig, svårtillgängliga Netflix).

Jack Whitehall släppte sin senaste stand-up i juli, och jag satt självklart bänkad. Tycker den håller ungefär samma nivå som hans senaste, At Large, förutom att det finns en betydlig skillnad i kvalitet mellan den första och andra akten (tycker det är ett ganska vanligt problem i stand up, dock).

The Sleepover och The Wrong Missy är båda två komedifilmer, som håller ungefär samma nivå. The Sleepover var mysig, och upplevelsen höjdes antagligen eftersom att jag såg den med en kompis, men inte så märkvärd. The Wrong Missy var, enligt mig (detta kan vara på grund av sömnbrist), nästintill hysteriskt rolig.

Feel the Beat och Work It är också två väldigt snarlika filmer, där båda två handlar om dans. En med Sabrina Carpenter och en med Sofia Carson. Skulle vilja bekräfta båda två som sevärda, men Feel the Beat är en aning bättre. Den känns mer (för att vara så skev som möjligt).

Hamilton, dir. Thomas Kail

Övriga filmer

Greg Davies: You Magnificent Beast (2018) ★★★★
Her (2013) ★★½
Scoob! (2020) ★★½
Scooby-Doo (2002) ★★★½ ♲
Spider-Man: Homecoming (2017) ★★★½ ♲
Spider-Man: Far From Home (2019) ★★★½ ♲
Ocean’s Eleven (2001) ★★★½
Ocean’s Twelve (2004) ★★★½
Ocean’s Thirteen (2007) ★★★★
Where’d You Go Bernadette (2019) ★★★
Robin Hood (2018) ★
The Way Way Back (2013) ★★★★★ ♲
Batman Begins (2005) ★★★½ ♲
The Dark Knight (2008) ★★★★ ♲
#Alive (2020) ★★★
American Ultra (2015) ★★★
The Sunlit Night (2019) ★★★½
Paul (2011) ★★½
The Dark Knight Rises (2012) ★★★★ ♲
Hamilton (2020) ★★★★½
The Devil All the Time (2020) ★★★
Planes (2013) ★★½
Planes: Fire & Rescue (2014) ★★★

Vi måste först och främst självklart ta upp det faktum att jag har sett Hamilton. Äntligen. Aldrig har jag haft så mycket åsikter om något jag varken sett eller haft någon vidare uppfattning om. Jag har blandade åsikter, men vad som ses på betyget så tyckte jag självklart om den. Mina blandade åsikter ligger främst i dess existens. Förstår att det handlar om att ta tillbaka historia, och det kanske är väldigt empowering att ta kontroll över sin oppressor, men jag tycker fortfarande att den är lite väl romantiserande av rent objektivt hemska människor. Founding Fathers, slavägare. Människor som påbörjade tillväxten av strukturell rasism i ett land. Men, Hamilton som musikal? Nästintill ett mästerverk.

Förutom Hamilton, hittar vi en väldigt salig blandning av filmer. Jag har sett om ett par filmer (Scooby-Doo, Marvels Spider-Man, The Way Way Back och Batman trilogin) vilket jag alltid tycker är trevligt. Har sett några filmer som inte var något att hänga i julgranen (Scoob, Her, Robin Hood) och har sett några som jag nog inte hade sett om det inte vore för min fina pojkvän (Ocean’s trilogin, #Alive, Paul, The Devil All the Time, American Ultra). Har sett filmer jag har valt själv, filmer som hamnar mer inom mitt spektrum (Greg Davies, Where’d You Go Bernadette, The Sunlit Night) och filmer med min familj (båda Planes filmerna). En rejäl blandning, men en blandning jag ser positivt på.

Så, välkommen tillbaka, eller något.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *