Serierecension

Spinning Out: Säsong 1

”A figure skating Olympic’s hopeful struggle to balance love, family and fragile mental health as her dream of winning takes a dizzying hold.”

Spinning Out, säsong 1

Jag är inte den som tycker om att kolla på sportrelaterade verk, speciellt inte när det handlar om sporter jag inte har någon relation till. Men efter det första avsnittet av Spinning Out, en serie om konståkning, var jag fast. Vad som gör Spinning Out så bra i mina ögon, är det faktum att den tar upp vanliga, riktiga problem som inte många pratar om. Trauman. Problem med familj, med vänner, med kärlek. Psykiska sjukdomar. Skador. Vi får träffa Kat Baker, en karaktär som i serieformat antagligen känns väldigt komplicerad, väldigt speciell, men som i verkligheten nog skulle vara en människa i mängden. För problemen Spinning Out tar upp i sin första säsong, är problem många har.

Vad som gör den problematiserade delen av Spinning Out så bra som den faktiskt är, är det faktum att serien innehåller en hel uppsättning av intressanta karaktärer, med kött på benen. Vi har Justin, som har svårt att veta vem han själv är efter förlusten av sin mamma. Vi har Carol, den ensamstående bipolära mamman som har svårt att hantera sin sjukdom. Vi har Dasha, tränaren med berättelsen om förlorad kärlek under en svår tid. Alla karaktärer i den här serien överraskar en gång på gång, och det är deras utveckling, deras komplexitet, som får Spinning Out att bli komplett.

Allt detta – seriens förmåga att normalisera vardagsproblem och vanliga psykiska sjukdomar utan att förminska dem, seriens komplexa och väl utformade karaktärer – gör att resten klickar. Visst är serien på gränsen att bli melodramatisk, men det passar. Visst kan handlingen gå runt i cirklar, men det passar. Spinning Out är utformad som om den hade tagits direkt ur Kats hjärna, och det gör serien mänsklig.

★★★★

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *