Filmrecension,  Oscarsgalan 2020

Inför Oscarsgalan | Little Women

Little Women

”Jo March reflects back and forth on her life, telling the beloved story of the March sisters – four young women each determined to live life on their own terms.”

Little Women var det verk vi inte kände att vi behövde en till adaption av, tills Greta Gerwig gav den nytt liv. Gerwig bevisar att det alltid kommer att finnas ett intresse för det vardagliga, att Little Women alltid kommer att vara aktuellt.

Vad som får denna version av Little Women att stå ut i mängden för mig, är det faktum att den lägger sitt fokus på systrarna som individer, samtidigt som den kritiserar de roller de förväntas att ha. Visst har Little Women alltid handlat om dessa fyra fantastiska kvinnor, men tidigare adaptioner har, enligt mig, inte lyckats separera dem från samhället.

Jo, Amy, Beth och Meg har alltid varit självständiga, alltid stått på egna ben, men det är aldrig det vi har kommit ihåg. När jag tänker på Little Women, filmen från 1994 och mini-serien från 2017, tänker jag på paren. Jo och Laurie, Jo och Bhaer, Amy och Laurie, Meg och John. Nu, efter denna adaption, tänker jag på Jo. Jag tänker på hur omtänksam hon är, jag tänker på hennes bok. Nu tänker jag på Amy. Hennes mognad, klokhet. Hennes målningar. Meg, hennes värme och goda hjärta. Beth, och hur älskad hon var. Vad jag tar med mig från Little Women den här gången, är March systrarna.

På grund av dess individualisering, är Little Women nästintill en perfekt film. Problemet är bara att det som får Gerwigs tolkning att stå ut i mängden, är även det som jag har svårt för. För när det finns så många adaptioner av ett verk, är det svårt att inte jämföra, och i detta fall är det valet att berätta filmen i paralleller som inte riktigt fungerar hos mig. I denna version träffar vi Jo när hon redan är i New York. Meg har två barn, och Amy är i Paris. Filmen börjar mitt i berättelsen, och samtidigt som vi tar oss framåt berättar filmen för oss vad som redan har hänt. Med Jo och Laurie, med Beth. Vad jag inte tycker om med det här, är att händelserna förminskas. Vi vet t.ex. redan att Jo har sagt nej till Laurie, så vad finns det då för tyngd i att se scenen när det hände i efterhand?

Trots mitt tekniska klagomål, så måste jag ändå säga att Little Women är en fantastisk film. Det är en hyllning till vardagen, det är en hyllning till kvinnor, det är en hyllning till Little Women. Det är inte många filmer som lyckas med det Little Women gör, som får en att känna sig sedd, filmer som känns som en varm kram, och det är något att hylla. Jag är väldigt glad över att Louisa May-Alcott valde att skriva den här boken, och jag är väldigt glad över att Greta Gerwig ville hjälpa till att föreviga den.

★★★★

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *