Serierecension

Angående Fleabag

”Fleabag is a hilarious and poignant window into the mind of a dry-witted, sexual, angry, grief-riddled woman, as she hurls herself at modern living in London. Award-winning playwright Phoebe Waller-Bridge writes and stars as Fleabag, an unfiltered woman trying to heal, while rejecting anyone who tries to help her and keeping up her bravado all along.”

Angående Fleabag.

Tidigare i veckan bestämde jag mig för att ge Fleabag en chans. Jag hade inte hört mycket om serien, varken på internet eller i mitt liv, men när jag såg Phoebe Waller-Bridge få pris efter pris, blev jag intresserad. Så jag såg det första avsnittet, för att sedan se ett till avsnitt, för att sedan ha sett klart den första säsongen, och helt plötsligt även den andra. På en gång, hade jag sett klart hela serien, och jag har mycket känslor.

Jag måste börja det här inlägget med att nämna att Fleabag är en av de bästa serierna jag har sett. Äkta är det ord som främst kommer till mig när jag tänker på serien. Till exempel sett till titelkaraktären Fleabag, spelad av Phoebe Waller-Bridges. Vi får aldrig reda på vad hennes riktiga namn är, men ändå har jag aldrig lärt känna en mer äkta karaktär i en serie förut. Hennes liv, hennes relationer, hennes känslor.

Det andra jag tycker om med Fleabag, förutom att serien är otroligt igenkännbar, är dess humor. För om det är något Fleabag är, så är det rolig. Hysteriskt rolig, till och med. Speciellt i och med hur Fleabag väljer att bryta den fjärde väggen. Hur snabbtänkt manuset är, hur oväntat manuset är, hur smart manuset är.

Fleabag är en fantastisk karaktär.

Det finns så många scener som får en skratta högt i den här serien. Till exempel scenen som vi ser här ovanför. Till exempel när Fleabag ser en sexuell tavla av Jesus, vänder sig mot kameran, och säger ”Jesus”. Till exempel när Fleabag slår sin syster när hon bara försöker krama henne. Dessa ändlösa scener, och egentligen varje gång hon bryter fjärde väggen.

”I have a horrible feeling that I’m a greedy, perverted, selfish, apathetic, cynical, depraved, morally bankrupt woman who can’t even call herself a feminist.”

Vad som fick serien att ta sig upp till mina allra favoriter så snabbt, är dess förmåga att blanda humor med tragedi. Det är vad jag älskar med en serie, och det är vad som får Fleabag att stå ut i mängden. Otrohet, död, självmord, depression, förlorad kärlek. Fleabag representerar det mesta. Men detta är inte vad som gör Fleabag till den tragedi det faktiskt är, det är sättet serien slutar på.

Att dessa två inte får vara lyckliga tillsammans är en tragedi i sig.

För Fleabag tar slut i en busskur, i en busskur där Prästen och Fleabag precis kommit fram till att de inte kan vara tillsammans, i en busskur där Prästen och Fleabag berättar för varandra att de älskar varandra. Där tar den här serien slut, och det gör ont. Vi får en hel säsong tillägnade dessa två personer, vi får en hel säsong där vi ser att de är gjorda för varandra, och så slutar det så där. Inte ens med ett positivt meddelande om att vara själv, att jobba på sig själv, bara misär.

”You know, the worst thing is that I fucking love you. I love you. No, let’s just leave that out there for a second on its own. I love you.”

Fleabag har lämnat ett spår hos mig, både på gott och på ont. Det är en serie jag nog aldrig kommer att glömma bort, och en serie som jag förhoppningsvis kommer att ta med mig resten av mitt liv. Phoebe Waller-Bridge skapade något alldeles speciellt, något unikt, och det är jag väldigt glad över. Trots att det krossade mitt hjärta på vägen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *